Jag - en Stockholmare

Efter EU-valrörelsens nederlag för (s), framför allt här i Stockholm, har diskussionen om "partiet" och förhållandet till oss här i stor-stan kommit igång. Igen. För vilken gång i ordningen?

Jag är född och uppvuxen i Nacka. När jag var liten trodde jag inte att det var Stockholm (försvarade mig våldsamt när jag som 11-åring blev attackerad för att vara Stockholmare på ett Verdandi-läger - "jag kommer från Nacka!"). Nu vet jag ju att jag bor i Stockholm. I en del av Stockholm. Att jag är stockholmare. Att jag säger "rekor" och "murkt" istället för "räkor" och "mörkt". Språket starkt präglat att mamma "söder-bönan".

Mina barn låter ungefär likadant. Maken hävdar att han pratar "riksvenska". (Dom gör det i Järna..).

När vi är ute på semester slår det aldrig fel. Vi träffar alltid på ett antal personer som blir direkt otrevliga så fort vi öppnar munnen. Personer som har bestämt sig redan i förväg att "Stockholmare, det är ena pösiga typer". Det har gått så långt att barnen blivit lätt "Skånefientliga" efter de senaste årens resor till Skåne (sedan farmor & farfar flyttade till Ystad).

Lite likadant känns det ibland när partiet diskuterar sitt tillkortakommande i valrörelser i Stockholm. Man kan få höra, att vi som är aktiva här, måste knacka mer dörr.. Precis som om vi inte gör det.

Om socialdemokraterna vill göra ett bättre val i storstäderna - Stockholm i det här fallet - så måste alla - även ni som bor på landet - vilja det. Och lyssna på oss som bor här hur vi ska göra det.

Att bo i Stockholm är dyrt. Även om lönerna är högre här, är det ändå mycket dyrar att leva här. Det är dyrt att bo. Det är dyrt att handla mat. Det är dyrt att gå på restaurang. Det går betydligt fler "Stockholmare" (hela länet) på badhus, isplaner, sporthallar, än vad det gör i resten av landet.

Det tar lång tid att ta sig till jobbet, till vänner och far- och morföräldrar (om de ens bor här). Ändå satsar inte staten (inte heller tidigare socialdemokratiska regeringar) lika mycket på infrastruktur i Stockholm som i resten av landet.

Jag - som bor i en rik kommun - är helt för skatteutjämningen. Det är klart att kommuner med rika invånare måste fördela en del resurser till resten av landet. Men Stockholmarna måste också få något för sina skattepengar.

I min kommun finns en statlig bro, en motorvägsbr0, där en hel kommun (Värmdö) och en stor del av vår kommun (Boo) är beroende av bron för att ta sig till resten av Nacka och Stockholm (regionen, landet, världen...).

Den bron har alldeles för låg kapacitet, (i Nacka och Värmdö ökar invånarantalet "så det knakar"). Det är ständigt påkörningsolyckor när sidotrafik ska försöka ta sig upp på den tvåfiliga bron där motorvägen kommer utifrån Värmdö- och Ormingelandet. Köerna är långa och också kolletivtrafiken ska ta sig upp där. Nu vill moderaterna och vägverket att en ny bro ska bekostas med broavgifter.

Värmdö- och Nackaborna betalar mer statliga skatt än de flesta. Ändå ska de, förutom kommunal-, landstings och statlig skatt också betala avgifter för att bekosta en statlig väg. Är det rimligt? Nix! Det är det inte!

Stockholmare är inte stroppigare än andra svenskar. Även Stockholmarna tycker att välfärd för alla är viktigt. Men Stockholmarna behöver lösningar för sina problem. Vi måste också ha möjlighet att få livet att gå ihop. Att förskolan fungerar och grupperna inte är för stora. Att ungarna är trygga i skolan och att våra ungdomar mår bra och har en möjlighet att flytta hemifrån när det är meningen att vuxenlivet ska börja. Att den som är gammal och inte orkar längre får den omsorg man behöver (och har rätt till!).

Om socialdemokratin ska vinna val i Stockholm måste vi ha lösningen också för oss Stockholmare!

Så enkelt är det.

Min mamma

Igår skulle min mamma ha blivit 86 år. Det är första gången det inte går att säga grattis. Det känns så sorgligt.

Vi kom hem från Ystad igår, dit vi åker varje sommar (och höst/vinter) för att hälsa på mina åldriga och sjukliga svärföräldrar. Förra sommaren var vi också där. Vi skulle fira "180-årsdag" i förväg. (svärmor fyllde 80 i september och svärfar 100 i december). Mamma ringde på torsdagen innan vi åkte. Hon hade inte hunnit/orkat baka kakor till den blivande 100-åringen som hon tänkt. Annars var allt bra, hon hade en massa aktiviteter på gång.

Det var sista gången jag pratade med min mamma.

När vi kom till Ystad i år dök en massa känslor upp. Mycket som påminde om det nattliga samtalet från storasyster och det första sorgearbetet. Min mamma kunde göra mig tokig. Hon hade en massa sidor som jag blev galen på. Men vi hade också hittat ett bra vuxet sätt att umgås på. Och ingen annan står så mycket "på din sida" eller är så intresserad av vad som händer just mina barn som mamma. Jösses vad jag SAKNAR HENNE!

Min mamma var en riktig söderböna. Och när hon var liten gick fortfarande lyktgubbarna runt och tände lyktorna. Mamma var inte meningen, men morfar gifte sig med morfar och hon fick 3 småsyskon. Ett 2 år innan hon själv blev mamma :). Jag tror att hennes barndom var både fantastisk och ibland inte rolig alls. När hon var 14 år kom hon in på tekniska skolan (konstfack). Där fick hon bara gå ett år för sedan måste hon börja jobba. Men hur det än har varit ekonomiskt har det alltid funnits pennor, papper, färger hemma hos oss.

Min mamma träffade min pappa. Hon hade tänkt sig ett barn. Kanske två. De fick 8! (Tur för mig som är nummer 7). Hennes liv var slitigt med många år av ont om pengar och en man som hade "hål i händern". Sen blev hon änka när hon var 64. När livet var rätt OK och hon tjänade sina egna pengar. De hade börjat fundera på vad det skulle göra på "livets höst".

Men hon hade nog ganska kul också och hade många vänner. Fortsatte att måla och väva. Gillade alla sina barnbarn och deras barn som började komma. Och hon dog mitt i klivet. Almanackan var full. Hon hade just fått veta att hon fått ytterligare ett barnbarnsbarn (och ett till var på väg).

Men jag saknar henne!