Vid Boo gamla kommunalhus ligger Montessorihusets förskola. I det stora huset finns de stora barnen. Rummen är stora och det är högt i tak, men förskolan längtar och väntar på nya lokaler. Visst trivs man bra, men man tycker att nya möjligheter skulle finnas med nya fräscha lokaler. Vi pratar också med Eva om barngruppers storlek och hur viktigt det är att det inte blir för många barn i gruppen för att hinna se var och en. Vi pratar även om det system för resurser till barn med särskilda behov som är otillräckligt och framför allt stelbent. Lite mer verklighet här vore på sin plats, när kommunadministrationen administrerar!
Och när vi går runt ser vi verkligen ”Montessori” i hela huset. Montessoripedagogiken utgår ifrån att barnen är nyfikna och fulla av upptäckarglädje och här finns möjlighet för ivriga barn att pröva på och lära nya saker. Barnen kan själva, utifrån sitt eget intresse hitta saker att pröva på. I ett hörn hittar vi ett akvarium med en sköldpadda och i ett rum finns konstnärsmaterial på hyllorna så att det kliar i fingrarna efter att få sätta sig ner och skapa.
Eftersom idén är att barn lär olika saker i olika åldrar och har olika utvecklingsstadier arbetar man ofta åldersgrupperat. Så efter att ha tittat runt i det stora huset går vi över den stora gården ner till det lilla huset, där de små barnen håller till. Och jag inser plötsligt att jag har klivit in i mitt gamla ”lekis”. Att det faktiskt är samma hus! Det visar sig att Eva också gått där som liten och vi pratar krokar, snickarrum och dockvrå och plötsligt inser vi att vi faktiskt gått där tillsammans. Trots allt är världen bra liten!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar