Efter lunch är det så dags för Gunillas 3:e förskola – Björknäs. Gunilla har varit verksamhetschef för dessa tre förskolor i snart två år, och förskolorna jobbar en hel del gemensamt, bl.a. med kompetensutveckling. Språkutveckling och dokumentation genom portfolio har varit två stora prio-områden liksom ”våga leda”. Jag har varit och hälsat på här tidigare (och har ett innestående löfte om att få komma hit och prya).
Idag besöker vi Rensättra skola som vi kanske kan kalla tvillingförskola med Sunnebo, Vi som Växer. Rensättra är större än Sunnebo, men även här finns de gemensamma ateljéer på avdelningarna (förutom de rum som avdelningarna själva bestämmer vad de ska innehålla). Så barnen på förskolan flyttar runt i ateljéerna beroende på vad de arbetar med – ljud, ljus, bild. I ljudateljén sitter barnen i ring och lyssnar och pratar opera och vi kikar försiktigt in genom fönstret för att inte störa. I ett rum finns ett fantasiskt konstverk av några av de pinnar som barnen ständigt samlar på den stora gården. Det har funnits intresserade köpare, men man har valt att ha konstverket kvar. En i personalen har också satt upp olika pinn-figurer som han tillsammans med barnen fyndat utomhus.
Vid Boo gamla kommunalhus ligger Montessorihusets förskola. I det stora huset finns de stora barnen. Rummen är stora och det är högt i tak, men förskolan längtar och väntar på nya lokaler. Visst trivs man bra, men man tycker att nya möjligheter skulle finnas med nya fräscha lokaler. Vi pratar också med Eva om barngruppers storlek och hur viktigt det är att det inte blir för många barn i gruppen för att hinna se var och en. Vi pratar även om det system för resurser till barn med särskilda behov som är otillräckligt och framför allt stelbent. Lite mer verklighet här vore på sin plats, när kommunadministrationen administrerar!
När vi kommer till Sunnebo ser vi en grupp med barn med ryggsäckar som promenerar iväg över fältet intill förskolan. Utflyktsdags med andra ord!
Sunnebo förskola är nybyggd, och har varit igång i bara 1 ½ år. Tillsammans med Rensättra förskola startade man i gamla Nybackaskolan i väntan på att själva huset skulle bli klart. Och eftersom det är stor efterfrågan på förskoleplatser fylldes förskolan också snabbt.
I ett av tåghusen håller Ormingesnokens föräldrakooperativ till. På ena sidan trapphuset ligger Snoken (äldre barn) och på den andra Kobran (småbarn). Jag har varit här tidigare och träffat Lynn, som tar emot oss samtidigt som ett gäng barn går ut på ”baksidan” av tåghusen. Och det märks (den här gången också) att här finns ett gäng samjobbade, engagerade pedagoger. Trots att Ormingesnoken ligger i ett flerfamiljshus finns skogen runt knuten och det är också lätt att ta sig ut eftersom förskolan ligger på nedre botten. Tallar, pinnar, kottar och annat intressant som barnen kan leka och samla på sig. Så skogsutflykter är en del av barnens vardag.
Efter lunch på Johannes Petri – oj vad kul det var att se hur de äldre förskolebarnen balanserade tallrikar och mjölkglas. Det gick galant, men de såg verkligen små ut i den stora matsalen. Efter följer Annette med oss till Lännersta skola. Även här är förskolan i lokaler tillsammans med en skola, men här har man hållit på betydligt längre. Här finns två förskoleavdelningar, och när vi kommer pågår fortfarande vilan, några är sjuka, det är dags för planering för några pedagoger och dessutom ska det vara föräldrakaffe på eftermiddagen. Snärjigt med andra ord! Siv, som jobbat länge, tar sig dock tid och reflekterar över utvecklingen i förskolan. Vi pratar om barngruppernas storlek och att det inte bara handlar om antalet vuxna per barn, utan också om att grupperna inte får bli för stora. Särskilt inte för små barn. Inte minst med tanke på buller. Många kloka ord, som vi tar till oss.
Vi tackar Annette för all tid och för att hon ville dela med sig av erfarenheter och visa dessa två förskolor!
Vi träffar Annette på Johannes Petris skola. Skolan är ny och än så länge, i väntan på att Tollares stora bostadsområde ska byggas, är skolan inte full med barn. Så i väntan på skolbarnen och i väntan på ”riktiga” förskolelokaler har Pysslingen inrymt en förskola i några av skolans lokaler (i en egen byggnad). Det har krävt en massa arbete för att bygga upp en helt ny förskola, men nu, efter 1 ½ år, är det över 100 barn som finns i förskolan. Lite hjälp av bristen på platser i den delen av Boo så klart.
När vi kommer till Idungården är det vackert smyckat utomhus och de Walldorfinspirerade husens trappräcken är lindade med ”höstlövsgirlanger”, en stor krans av rönnbär hänger på en yttervägg och andra vackra saker gjorde av naturen hänger här och där. Det visar sig att det har varit höstfest i lördags och föräldrarna har pyntat och arrangerat. Till kaffet får vi också kola som gjorts till festen och som (som tur är för oss) det har blivit lite över av. Förskolan hör samman med Idunskolan som är en skola upp till år 9 (även om det än så länge inte är så många stora barn). Det innebär att 6-åringarna är kvar i förskolan, vilket Cristina tycker är bra. Eftersom 6-åringar är ”förpubertala” tycker man att det är bra att de får vara kvar i sina syskongrupper samtidigt som de har vissa stunder bara ihop med andra 6-åringar. Det är en intressant diskussion efter som det är en fråga som dykt upp här och var under de förskolebesök vi hunnit göra – vad är bra respektive dåligt med förskoleklass. För mig är det här en ny, men mycket intressant frågeställning.
Vi möter ett gäng frimodiga Knytte- och Mullebarn på den lilla gården utanför Boo-Mullarnas förskola. Genast kommer frågorna, vem är du, vad heter din pappa, vem är ditt barn? ”Dom kommer att presentera sig när vi kommer till skogen” berättar en av personalen och så småningom tågar vi iväg mot skogen, Daniel får dra vagnen med packning.
Efter att varit vilse vid fel adress i Kummelnäs åker vi vidare till Bågvägen i Vikingshill och där ligger Kummelnäs barnträdgård. Ett litet hus i kanten på Velamsundsskogen med en trädgård med utrymme för spontanlek. Full med brädor, buskar och blommor. Där möter vi Camilla som är verksamhetschef. Huset, precis som Camilla, utstrålar verkligen Waldorfpedagogik. En mycket liten ”lekskola” (som Camilla använde som begrepp) där det finns en ganska liten grupp barn. Huset består av en hall med öppen spis, där en eld möter barn och föräldrar när det börjar bli kallt. Där finns ett kök i anslutning till det stora lek/samlingsrummet som i mjuka Walldorf-färger stimulerar barnens lek med ”ofärdiga” material - klädnypor, tygstycken och tomma ”vikväggar” användes ofta för att bygga kojor och skepp. På ett klädstreck hänger bröddukar som Camilla stryker medan hon berättar om förskolan. En gång i veckan bakar barnen bröd som de sedan slår in i dukarna och tar med hem. Sedan bärs dukarna tillbaks och tvättas för hand, hängs upp till tork och stryks. En del av pedagogiken är just detta återkommande, och också att göra saker i barngruppen som detta och vara förebilder. Walldorf präglas framför allt av att barnen lär sig genom förebilder, att barnen är mottagliga för att lära sig olika saker i olika åldrar. Tex romarriket som splittrat passar bra till 6-årskaoset J Därför jobbar man mycket med respektive ålder.
Att bara var där och göra vardagliga saker och som barnen kan se och lära av. Viktigt är också att göra saker i långsam takt när barnen är med så att de hinner med att se hur det går till. I köket lagas mat från grunden varje dag. Nyligen hade man skördefest och då bjöds alla föräldrarna in till fest. Föräldrarna arbetar inte i förskolan men ordnar saker ute.
När vi åker därifrån tycker jag själv att jag anpassat mig lite till den långsammare takten och funderar verkligen på detta med att hinna med att njuta av nuet.
Efter ett internt möte, en kebab i Orminge så for vi iväg till Kummelnäs förskola. I personalrummet, i väntan på att Ann skulle bli klar med ett telefonsamtal hamnade vi mitt i en pratglad personalgrupp som hade rast. Alla foton på barnen hade kommit. Det märktes att det var ett tryggt och sammansvetsat gäng pedagoger som hade rast och det blev en trevlig start på besöket.
Själv har jag lekt på tomten som förskolan ligger på, när den var en ”ödetomt”. Plockat äpplen och busat med kompisar för numera ganska många år sedan. Nu ligger här en flera gånger tillbyggd 7-avdelnings-förskola, som från början var en förskoleavdelning och lekis och fritids, som knappt kunde fylla förskoleavdelningen. Nu har förskolan ständigt kö, och småbarnsavdelningen har ganska stora barn eftersom det bara är de med syskonförtur som kommer in som småttingar.
Den här förskolan är inspirerad av Fröbel, som utgår från kretsloppstänkande och hur saker och ting hänger ihop. Även här växte solrosor. Förskolan hör ihop med Sågtorp och Kulingen, och dom arbetar med utmärkelsen: skola för hållbar utveckling. Skolan har byggts ut i etapper samtidigt som många medarbetare varit med sedan 80-talet. Det ger, enligt Ann, en bra mix med erfarenhet, gemenskap men samtidigt nya inspel från de som kommer nya. När vi går runt utomhus hittar vi, förutom en mängd barn, kaniner, höns och sen en konststig från byggnaden ”dalens” småbarnsavdelning upp till småbarnsavdelningen på ”höjden”.
Som vanligt en inspirerande dag på ytterligare fantastiska förskolor.
Idag började dagen med ett extra kommunstyrelsesammanträde. Ytterligare ett steg mot broavgifter över Skurubron togs av majoriteten. Vi reserverade oss så klart. Men det förtjänar ett särskilt blogginlägg.
Sedan åkte vi till Lär i Nacka, en fristående förskola. På en spännande kuperad tomt, med bl.a. vinbärsbuskar, solrosor och en spännande klätterställning ligger den röda förskolan med 5 avdelningar. Dessutom finns en liten ”extragård” för mer spännande lek. Förskolan är inspirerad av både Reggio Emilia och Waldorf. Man jobbar mycket med mötet med föräldrarna, framför allt vid hämtning och lämning. På morgonen möts föräldrar och barn med levande ljus och lugn musik. Vackra solrosor fanns inomhus, skapade av barnen. Faktiskt lite vackrare än originalen utomhus. Förskolan jobbar mycket med ”rum” i rummen och har särskilda platser där man med lekens hjälp lyfter in matematik, engelska m.m. Tyvärr var köket inte tillräckligt stort för att förskolan skulle få laga egen mat, men man hade hittat en bra cateringfirma. Detta med kök verkar vara nästan absurt reglerat, i alla fall för en lekman som jag. Visst är det viktigt att det är rent, att maten tillagas hygieniskt och att inga barn kan skada sig eller bränna sig för att de går in i förskolans kök. Men det verkar vara rigorösa regler som kanske faktiskt inte passar i barnens vardag. Men jag kanske har fel.
Även Smörblomman är en förskola inom Pysslingen. En sak som verkar bra är det pedagogstöd som är en del av kompetensutvecklingen, inom Pysslingen. En person kommer regelbundet till förskolan och arbetar med iakttagelser och metodutveckling av och med pedagogerna. Ett genomtänkt och långsiktigt arbete.
Astrid Andersson har arbetat länge på Smörblomman och innan dess länge inom kommunens verksamhet. En lång och gedigen erfarenhet med ett glödande engagemang för barnen. Varje barns rätt att ta plats och att förskolan måste utgå från barnens behov och möjligheter. Vi hade en intressant diskusson om vad vi socialdemokrater vill och vinstdiskussion och privata inslag. För mig är det glasklart. Jag vill ha mer fokus på förskolan. Förskolan är jätteviktig och en bra start för barnen. Den är lika viktig för det enskilda barnet och den enskilda familjen som för samhället i stort. Blir det ”skit” i förskolan, är risken stor att det blir detsamma i skolan. För mig är fokus på kvalitet, barnens rätt till tid i förskolan och att varje pedagog ska ha möjlighet att se just mig är betydligt viktigare än alla Nackas ”system”. Politiken ska ställa krav på kvalitet men också se till att tillföra resurser och lyssna på vad anordnarna har att säga, oavsett vad det står för avsändare på personalens lönebesked!
Idag upptäckte vi att det fanns en hel skola och en förskola i gamla Boo sjukhus. Vittras förskola och de lägre klasserna har en våning och upp till år 9 går på ett annat plan. När vi kom studerades färgkartor inför ommålning av den lilla del som blivit fuktskadad när hela Friskis & svettis fick taket ner i lokalerna.
Efter vår lunch åker vi till Kulingens förskola. Det är en av de förskolor som hör ihop med Sågtorps skola och liksom där jobbar man mycket med hållbar utveckling. Kulingens förskola består av fem avdelningar; nästan alla med ”blås-namn”: Brisen, Tromben, Vinden, Stormen och så finns det en avdelning för barnen som är 5 år - Flyttfåglarna. Kristoffer berättade och visade runt, men sedan fick vi chansen att gå runt själva och prata med barn och personal. Och barnen hade stenkoll på att här var någon inne på deras avdelning som inte hörde hemma där – ingen idé att försöka smyga in och bara vara. ”Vem är du, vad gör ni här, varför då…” Spontana och framåt, smittade av de varma vindar som ska blåsa på Kulingen. Även många intressanta samtal med personal gjordes. Självklart fördes diskussioner kring barngruppernas storlek (nog kändes det bra att det är en sådan viktigt fråga för oss) och vikten av att kunna se och möta varje barn. Dessutom fördes samtal kring hur vi ordnar för de barnskötare som läser vidare till förskollärare inom kommunens projekt. Visst är det positivt med möjligheten att kunna göra detta, men tänk själva att jobba 80 % och sen läsa 50 %... Dessutom hela sommaren full med studier. Det är starkt att ta sig an den uppgiften!
Idag började vi med ett besök på Regnbågens föräldrakooperativ. Bara lokalerna – den ombyggda ättiksfabriken vid Kummelnäs gård – är inspirerande. Stora, spännande och annorlunda lokaler. (Själv är jag barnsligt förtjust i att titta runt, eftersom familjen för länge sedan hyrde hela huset och jag haft ”sommarställe” på vinden). Lynn, som är förskolechef, berättar för oss om hur det praktiskt fungerar med föräldrakooperativ. Fördelen med kooperativet är naturligtvis föräldrarnas engagemang och delaktighet. Men det kräver också en hel del tid och självklart är inte det en möjlighet för alla. Här har man tidigare jobbat mycket med genusfrågor, och nu är det en naturlig del av arbetssättet. Ute på den stora gården med berg och träd finns några odlingslådor. Dessutom en lång och brant rutschkana som Daniel längtansfullt spanar in. När vi går därifrån är alla barn på väg in för att äta en god lunch som troligtvis innehåller både KRAV- och när-odlat.
Förskola nummer två för dagen var Amadeus i Orminge centrum. Där är man Reggio-Emilia-inspirerad. Fyra teman fyller dagarna: sång och musik, natur och samhälle, dans och rörelse, samt bild och form. Lokalerna nyttjas väl och administrationen har stramats åt till det yttersta för att förskolan istället ska kunna ha en hög personaltäthet! Unga pedagoger är också en röd tråd, detta för att alla ska ”tänka nytt”. Det här är den första enskilda förskola som jag har besökt som inte är en övertagen f.d. kommunal förskola eller drivs av ett stort företag. Mayram hade satsat egna pengar och för två år sedan startade hon Amadeus för att få forma den utifrån sina idéer.
Dessutom blev vi bjudna på en urgod äppelkaka till kaffet.
Andra dagen med förskolebesök. Det är så intressant. Först var vi på Bågens förskola. Återigen en förskola med perfekt utemiljö där barn i olika åldrar kan ta ut svängarna. En liten kompis hade haft födelsedag och hade därmed sin alldeles egna dag. Hon hade fått välja vad dagen skulle innehålla, vilka sånger och lekar som skulle vara tema för dagen, och dessutom hängt upp flaggan ute på väggen.
På grund av att förskolan hade (och har) ovanligt många ”25-timmarsbarn” (barn som har föräldraledig pappa eller mamma eller arbetslös dito) var man tvungen att ta in fler nya barn än man hade tänkt från början. Det är tydligt att när vi politiker tar beslut som är bra för barnen och familjerna, måste vi göra ordentliga konsekvensutredningar. Vad innebär det för anordnarna - förskolorna? Vad behövs då? Självfallet ska vi inte låta bli att ta beslut som vi tycker är bra för medborgarna, men då måste också vi se till att resurserna följer med. För det kan ju inte vara meningen att det i den andra vågskålen ska bli större barngrupper! Däremot blev de föräldrar som köade till den populära förskolan och plötsligt fick en plats så klart jätteglada!
Efter en snabb lunch i Björknäs centrum bar det iväg till Ängsbackens förskola (Pysslingen). Vi möttes i dörren av verksamhetschefen Anetta Tvinghagen. Det var tydligt att de arbetar aktivt och mycket genomtäntk med genusfrågor, där även föräldrar har varit och är delaktiga. Lite extra kul att träffa någon som uppenbarligen har tänkt väldigt mycket på det här med genus, som ligger mig lite extra varmt om hjärtat. Anetta tog ett par exempel på hur inkonsekvent man kan vara som förskolepersonal om man inte ständigt arbetar med att se sig själv och sina handlingar.
